Ord nummer tre
Efter mamma och pappa blev ord nummer tre... Do-cka - do-cka - do-cka. Åh vad det är mysigt att krama do-cka när storasyster tillåter, vilket hon inte gör.
Då blir man väldigt ledsen...
Då blir man väldigt ledsen...
Lellut och de rosa skorna
Det är inte lätt att vara liten. Ännu svårare är det när de fina skorna man så väldans gärna vill ha på fötterna är ännu mindre.
Kolla! Värsta shyssta pjucken! Matchar mina brallor!
Känner mig som askungens storfotade styvsyster :(
Hjääälp!?
Men skit it då, bajsmänniskor!!!
Kolla! Värsta shyssta pjucken! Matchar mina brallor!
Känner mig som askungens storfotade styvsyster :(
Hjääälp!?
Men skit it då, bajsmänniskor!!!
Matdags i aphuset
Lillebror är till synes inte helt nöjd med arbetsfördelningen
Dagens hyss a la lilleman
Om nom nom
och så lite kaffe på det
Imorgon får vi finbesök
Så jag tänkte städa lite dagen till ära.
Skyffla bort några lager jordmån, köra ut råttorna och spraya parfym i de värsta hörnen.
Skyffla bort några lager jordmån, köra ut råttorna och spraya parfym i de värsta hörnen.
Lellut bestämde sig dock för att lägga in veto. "Ta oss för de vi är!" är hans devis
Jag undrar vad han drömmer
En annan sovgång i vagn med snor i nosen
Gnällut har varit sur så sur. Gnällig, arg, missnöjd, förbannad, grinig, putt, ledsen, dyster, butter och SUR, sa jag sur?
Nu hörs dock bebisfnitter från under bebistecket. Jag undrar vad han drömmer? Han skrattar kanske gott åt hur LESS mamma blev av att bära på en SUR bebis hela dagen. Överjobbiga sötnöt
Nu hörs dock bebisfnitter från under bebistecket. Jag undrar vad han drömmer? Han skrattar kanske gott åt hur LESS mamma blev av att bära på en SUR bebis hela dagen. Överjobbiga sötnöt
One small step for man, one giant leap for mom
Så gick det till i min hjärna:
I Slow Motion, till tonerna av vinjettmusiken från Mitt i naturen (se klipp) så hände det!
I Slow Motion, till tonerna av vinjettmusiken från Mitt i naturen (se klipp) så hände det!
Lellut tog sina första två steg. Han fristod i fem sekunder, och sedan kom de - de magiska stegen "doff, doff"
Grabben är ett geni helt enkelt. Jag kan redan se framför mig hur han spränger målsnöret i gång-VM kompad av publikens ljubel.
Skämt åsido. Jag har ingen aning om huruvida han är sen, tidig, fisk ellet mittimellan. Han är tidigare än Skrotis så mycket vet jag. Jag har valt att inte ta in information om hur tidsschemat för en standard-bebis utveckling ser ut. Det kommer när det kommer.
När jag hör mödrar skryta om sina fantastiskt tidiga barn får jag tvångstankar om att ta ner dem på jorden, och sedan vidare ner i underjorden. Beklaga den tidiga gångarens mamma och hoppas att barnet inte blir alltför hjulbent och får ledgångsreumatism innan det fyllt 20, oroligt informera om att barn som talar tidigt får koncentrations-svårigheter och lider av en förhöjd risk att anmäla sig till diverse dokusåpor. Bara för att jävlas.
Det mest poänglösa av alla skrytförsök:
"Min bebis fick tänder när han var fem veckor!!"
Vad ska man svara på det?
"Nämen vad DUKTIGT, men MIN bebis fick faktiskt tänder redan i pappas pung, fatta vad smart, lyckad, snygg och rik han kommer bli!"
Ännu roligare är det med vuxna som skryter om sina färdigheter som barn. "Mamma har berättat att jag dansade när jag var nio månader!", "Och här är du nu, här har vi alltså beviset på hur LITE tidig tidighet betyder. Tack för att du delade med dig!"
Sedan finns det fantastiska mammor som jag, som helt blygsamt bara glädjer sig över att ny mark har beträtts och en ny era inletts. Samtidigt så sörjer jag förlusten av min lilla minibebis.
Men hår har han inte fått än, det är ju så man får skämmas. Någon som har tips på hur man övar sitt barn i att producera hår?
Grabben är ett geni helt enkelt. Jag kan redan se framför mig hur han spränger målsnöret i gång-VM kompad av publikens ljubel.
Skämt åsido. Jag har ingen aning om huruvida han är sen, tidig, fisk ellet mittimellan. Han är tidigare än Skrotis så mycket vet jag. Jag har valt att inte ta in information om hur tidsschemat för en standard-bebis utveckling ser ut. Det kommer när det kommer.
När jag hör mödrar skryta om sina fantastiskt tidiga barn får jag tvångstankar om att ta ner dem på jorden, och sedan vidare ner i underjorden. Beklaga den tidiga gångarens mamma och hoppas att barnet inte blir alltför hjulbent och får ledgångsreumatism innan det fyllt 20, oroligt informera om att barn som talar tidigt får koncentrations-svårigheter och lider av en förhöjd risk att anmäla sig till diverse dokusåpor. Bara för att jävlas.
Det mest poänglösa av alla skrytförsök:
"Min bebis fick tänder när han var fem veckor!!"
Vad ska man svara på det?
"Nämen vad DUKTIGT, men MIN bebis fick faktiskt tänder redan i pappas pung, fatta vad smart, lyckad, snygg och rik han kommer bli!"
Ännu roligare är det med vuxna som skryter om sina färdigheter som barn. "Mamma har berättat att jag dansade när jag var nio månader!", "Och här är du nu, här har vi alltså beviset på hur LITE tidig tidighet betyder. Tack för att du delade med dig!"
Sedan finns det fantastiska mammor som jag, som helt blygsamt bara glädjer sig över att ny mark har beträtts och en ny era inletts. Samtidigt så sörjer jag förlusten av min lilla minibebis.
Men hår har han inte fått än, det är ju så man får skämmas. Någon som har tips på hur man övar sitt barn i att producera hår?
Snork-status
Vägrar sova, snorig, stor bula i pannan efter upprepade stå-försök, vägrar lämna mammas famn utom vi bul-anförskaffning, vägrar sova, har precis upptäckt lyckan i att slänga saker i golvet, får utbrott när han inte får som han vill, har en röst som inte är av denna värld, äter kattmat, spyr, älskar sladdar och eluttag, bits, vägrar sova, vägrar ligga still ens vid amning och VÄGRAR SOVA
Gör nu: Ligger i famn, säger "mwappapap äh äh ÄH pä pä pä ööh mrrriiiirp mriiiir" och bitch-slappar sig själv.
Och ändå så underbar
(AHMAGOD! Var det månne en gäsp mitt öra hörde??)
Gör nu: Ligger i famn, säger "mwappapap äh äh ÄH pä pä pä ööh mrrriiiirp mriiiir" och bitch-slappar sig själv.
Och ändå så underbar
(AHMAGOD! Var det månne en gäsp mitt öra hörde??)
Vampyren äter blodpudding
Be afraid...
Be VERY afraid!
Det ultimata beviset för att min son är en vampyr
Det började redan när han var några veckor gammal. Helt plötsligt finner jag min missnöjde son täckt av vitlök. Det är hans syster som försökt få uppmärksamhetstjuven att vika hädan. Småbarns intuition ska man inte avfärda på direkten.
Jag kunde också snart konstatera att det där med att sova på nätterna inte var något som passade herr Leonel.
Nästa hint var när jag upptäckte att solljus fick honom att fräsa och åla sig som en mask för att komma undan.
Sugmärken i nacken har han också tvingat mig att gå runt med som en annan fjortis.
Men nu finns det inte längre några tvivel, det ultimata beviset går inte att blunda för.
Vampyren har fått tänder.
Och inte vilka tänder som helst. Jag har hört att det vanligaste är att en framtand i underkäken är den första att kika upp, vilket stämde fint på Inana. Men inte på Lelle inte. I hans gap är det två... hörntänder som kikat fram.... I överkäken!
Jag visste att jag inte borde ha läst Twilight när jag var gravid!
Den lille frisören
Den lille mannen håller på att få tänder, hoppas jag, om inte detta är övergående säger jag upp mig.
När ingenting annat hjälper så är det bara att låta honom gå loss på håret. Det kanske blir en bögig liten frisör av honom. Inte mig emot bara han är GLAD.
Kravel or die
Den lelle mannen har avancerat i sitt kravlande till något slags halvkravelkryp. Han får syn på något som han desperat gärna vill åt och så börjar bebis-gatloppet, eller gatkrypet. Med halvgalen blick kravlar han, rullar, ålar. Han ömsom drar sig fram med händerna och ömsom sparkar sig fram med fötterna, på mage, på rygg, på sidan. Över skyhöga mattkanter, förbi monstruösa gunghästar och genom en labyrint av förvillande färgglada leksaker. Han sträcker sig och blir flera decimeter längre
Det hela påminner om en scen ur någon action/krigs/skräck-film där hjälten halvt ihjälslagen kämpar för att nå fram till pistolen/nyckeln/knappen som ska rädda hans liv.
Själv sitter man med andan i halsen nervöst tuggandes sina naglar. Hur ska det gå? Skall hjälten få tag på den lille tyg-apan innan jorden sprängs itu?
Det hela påminner om en scen ur någon action/krigs/skräck-film där hjälten halvt ihjälslagen kämpar för att nå fram till pistolen/nyckeln/knappen som ska rädda hans liv.
Själv sitter man med andan i halsen nervöst tuggandes sina naglar. Hur ska det gå? Skall hjälten få tag på den lille tyg-apan innan jorden sprängs itu?
En försmak av framtiden
"Vaddå inga fötter på bordet? Vad ska du göra åt det då? Slänga ut mig från balkongen, va, va, va? DU kan va kaxig!"
Jag bävar...
Lika som frukt
Leonel?
En hög lime?
Toffelhjälten
"Jag har gjort mitt val, this is my leksak of choice"
"Nu har jag lagt en spya på den, det betyder att den är MIN"
My mother went to Ikea and all I got was this stupid elephant
En riktig medelmåtta
Lilleman fortsätter att leka Linus på linjen och mäter exakt på strecket i samtliga kategorier. Han är en PERFEKT bebis med andra ord. Men för att han inte ska gå och få storhetsvansinne skyndade sig BVC-tanten att ta ner honom på jorden igen, alla barn har ju de mått som är bäst för dom, det är bara lite OVANLIGT att ligga sådär exakt mitt i alla kurvor.
Enligt min helt icke-vetenskapliga och högst subjektiva bedömning så är han också en ovanligt glad liten bebis. Därför brände tårarna lite extra under ögonlocken när hans glada skratt förbyttes mot ett illtjut då nålen från vaccinations-sprutan obarmhärtigt trängde in i hans knubbiga lilla lår. Tänk så lumpet att sitta där, förtröstansfull och så oskyldigt godtrogen, skratta och vara strålande glad med charmen uppskruvad till max, och så plötsligt bli behandlad så! Stackars lilla lelle lussebulle...
Men glad igen var det inte svårt att få honom. Speldosan i form av en clown ovanför skötbordet fick honom snabbt att bli sitt vanliga skrattiga jag. Kanske var det för att den enligt Inana var pappa på pricken.
Enligt min helt icke-vetenskapliga och högst subjektiva bedömning så är han också en ovanligt glad liten bebis. Därför brände tårarna lite extra under ögonlocken när hans glada skratt förbyttes mot ett illtjut då nålen från vaccinations-sprutan obarmhärtigt trängde in i hans knubbiga lilla lår. Tänk så lumpet att sitta där, förtröstansfull och så oskyldigt godtrogen, skratta och vara strålande glad med charmen uppskruvad till max, och så plötsligt bli behandlad så! Stackars lilla lelle lussebulle...
Men glad igen var det inte svårt att få honom. Speldosan i form av en clown ovanför skötbordet fick honom snabbt att bli sitt vanliga skrattiga jag. Kanske var det för att den enligt Inana var pappa på pricken.
