Natosh - en blogg

Det är ingen slump att barn är gulliga. Nästa gång vill jag ha ett ogulligt barn, det betyder kanske att det inte har en massa trots att kompensera för.

Jag har inget val nämligen

När jag rullades in på operationssalen minns jag att solen plötsligt strilade in genom fönstret, efter en kall och grå förvår kändes det som ett gott tecken.

Inana låg och sov helt stilla lyckligt ovetandes om vad som var i görningen utanför, jag kände att det var nedrigt att tvingas bli utsliten i den kalla hårda världen helt utan förvarning och sedan inte ens få vila ut i en varm famn. Min stackars lilla minibebis, vilken start på livet du skall få!

Uppsprättandet gick plågsamt långsamt, men det obehagligaste var dragandet och slitandet som föregick födelsen. Jag fick en Jurassic Parkisk vision om velociraptorer som rev, slet och kivades om mina inre organ. Jag koncentrerade mig på klockan och upprepade mantrat jag tar till i jobbiga situationer "allt har ett slut"

Så kom hon. Jag hann se en skymt av rikligt mörkt hår innan de försvann med henne till det angränsande rummet som passande nog låg bakom mitt huvud och utanför mitt blickfång. Sekunderna därefter var de längsta i mitt liv, såg hon inte väldigt stilla ut? Det lilla jag hann se...

Så kom det. Jag fick höra det ljuvligaste ljudet jag någonsinn hört, ett litet bebisskrik, jag hade undrat hur hennes gråt skulle låta, nu visste jag det, första fasen var avklarad. Jag kunde kosta på mig att andas ut lite, lite.

I rummet bredvid förbereddes min nyfödda lilla dott för nästa fas emedan jag syddes ihop. Innan hon for vidare mot neonatalen åtföljd av sin pappa rullades kuvösen in till mig för att jag skulle få hälsa.

Men operationsbord, maskiner och annat skrot stod i vägen, för att få en skymt var jag tvungen att vrida huvudet ur led.

"Du kan röra vid henne" sade en sympatisk barnmorska. Jag stäckte handen mot kuvösen i ett fånfängt försök att röra vid mitt barn, men jag nådde inte. Det kändes som en scen ur en tårdrypande dramafilm. Modern som sträcker armen mot sitt barn. Det blev inget förenande ögonblick.

Sedan fann jag mig själv ensam med sjukhuspersonal. På uppvaket gjorde jag allt för att vara den exemplariska patienten och snabbt komma därifrån. Bredvid mig låg en ytterst irriterande människa som gnällde, gnölade och klagade över sina smärtor. "Gå och dö, otacksamma människa, operationen har gått bra och du lever! Min bebis är nyfödd och ska opereras, min bebis bebis bebis!" Personalen var märkbart irriterad och jag gjorde det till min mission att vara irritatonsmomentets motsats. Det gick vägen och jag fick komma upp till rummet före beräknad tid, de var nöjda med mig, där fanns målet, digitalkameran med bilder som han tagit. Det kändes overkligt, att få ett barn men bara kunna se det på bild.

Vi genomgick tre timmars plågsam ovisshet där på rummet. Inte mycket blev sagt, vi tänkte samma sak. Måtte allt gå bra!

Efter en evighet fick vi meddelandet vi väntat på. ALLT HADE GÅTT BRA!

Jag rullades ned till neonatalen med säng och allt. Äntligen fick jag hälsa på min lilla stackare. 2,6 kilo tung med odokumenterad längd eftersom att man inte ville dra i henne så låg hon där i kuvösen täckt av slangar och sladdar. Inana Elise Dilara - vår lilla gudinna.

Med en kraftansträngning lyckades jag sträcka mig och smeka hennes fot. Det var det förenande ögonblicket.